Ordning på arbetet och familjeterapi
Har precis varit ute på en arbetsplats och snackat skit med chefen där.
Min arbetstid börjar egentligen 8 och ska man på lärlingsplatsbesök räknar jag in restiden som en del av min arbetstid, vilket betyder att jag började jobba halv 7 idag för att vara handledaren till lags. Var på arbetsplatsen halv 8 istället för 9 som bokat, eftersom att han skulle iväg på ett möte runt 9.
Tog en halvtimmes promenad efter det eftersom jag blev berövad av den imorse och dirr när jag kom till skolan började jag göra ett excelark med den elevens sammanlagda tider i yrket so far plus att jag printade ut alla hans tidsscheman så att jag kan lägga in de i hans mapp.
Jag har även gjort ett annat excelark där jag ska dokumentera kontakten med LP-platser och lagt in besök, datum och telefonsamtal. På det här jävla bygget måste man tyvärr dokumentera allt för de tror inte att man gör sitt jobb annars. Looosers.
Nåja, det om familjeterapin då. Kl 14 ska jag till en familjeterapeft med morsan. Första ggn jag träffar henne på nästa ett år så det kommer vara spänt. Jag kommer försöka köra någon snäll/hård attityd. Ska vara väldigt klar med att om vi någonsin ska fungera måste hon lära sig:
- Hantera sin ilska på ett bättre sätt och att jag inte accepterar det sättet hon behandlat mig på, även fast jag vet att hon inte gör det "med flit".
- Jag vill inte heller få massa påtryckningar om Amanda och att hon försöker blanda in mig i deras groll för jag kan inte och jag vill inte försöka övertyga Amanda om att förlåta henne. Hon måste kunna ta det i sin egen takt. Min och morsans relation ska handla om mig och henne framöver.
- Just nu är inte vi i ett stadie där vi kan vara pussiga och kramiga och älskvärda mot varandra. Jag tycker det är extremt påfrestande och ju mer hon drar mig mot sig och överöser med var hon tycker är "positiv energi", desto mer kommer jag slita mig bort och stänga mig inne. Jag har haft mycket problem med närkontakt och jag har tyckt att det varit oerhört obehagligt att ha människor nära inpå mig som älskar mig för jag tycker aldrig jag har varit värd att bli älskad. Det är mitt problem och jag jobbar bort det. Jag har blivit enormt mycket bättre, speciellt senaste året så om hon kan ha lite tålamod så kanske vi kan komma närmare en sådan relation i framtiden. Det kommer dock aldrig bli så kramigt och pussigt som hon vill kan jag tänka mig.
Jag vet att jag har områden att jobba på också och jag vet att jag varit ett jävla helvete att hantera med alla mina depressioner och alla mina instängda egenskaper som hon har svårt att förstå. Jag vet att jag fortfarande har mycket att jobba på och jag jobbar med det fortfarande. Nu har jag åtminstone verktygen och de verktygen har jag fått av en terapeft också. Hon kommer få säga vilka områden jag behöver förbättras i så kan jag jobba med det också. Inga problem.
Vad jag inte tänker ta upp är händelser från vårat förflutna. Jag KAN komma att ge exempel för att sätta mer press på hur otroligt viktig punkt 1 är för mig men att ta upp all misshandel hon utsatt mig för och händelser som hur sexuell hon har varit med killar framför oss i telefon och via webkamera med oss i samma rum, alla ändlösa killar som kom och gick och att jag vet om otrohetsaffärer hon haft och hur dålig karaktär jag tycker att det är, det kommer jag skita i att ta upp. Jag kanske aldrig kommer ta upp det alls. Det är nog Ammi som måste få ut sig det för det har skadat henne mer än det har skadat mig och om hon behöver ta upp det och försöka lösa det med mamma så kommer jag definitivt backa upp henne. Jag ser bara inte vad lösningen med det är. Hur går det att lösa något hon gjorde mot oss som barn? Nu bor vi ju inte där längre och jag har faktiskt kommit över den saken. Det är händelser som jag inte blir utsatt för längre för jag bor inte hos henne. Hennes agressivitet är dock fortfarande det stora problemet.
Jag vet att jag får igång henne som antagligen ingen annan, men jag vet också att jag har aldrig gjort något som gör att jag förtjänat den behandlingen jag fått av henne.
Jag säger inte heller att jag är den mest utsatta flickan som gått på denna jord. Jag säger bara att jag inte tänker acceptera att bli behandlad så någonsin igen!
Jag är redo att gå vidare och fördöka bygga en bra relation med mamma. En relation jag aldrig någonsin har haft med henne, men jag har krav på saker hon måste lösa, och hon har säkert krav på mig.
Det kommer bli spännande att se hur det här slutar, men jag är ändå hoppfull. Vi har gjort såååå många försök, men vi har aldrig gått i terapi. Inte tillsammans och hon har inte gjort det själv.
Detta är sista chansen. Fungerar inte detta, fungerar inget och då kommer jag behöva fortsätta mitt liv utan en biologisk mamma, till priset av att hon kommer må så dåligt att hon kommer gå sönder och det är inte den utvägen jag hoppas på.
Kommentarer
Trackback
