Läste precis ut ytterligare en bok. 

Handlar om 16åriga Hazel som har obotlig lungcancer. Hon kommer dö i det, det enda man kan göra är att skjuta upp dödsdagen. 

Hon träffar en kille i en cancersupportgrupp som har haft cancer i ena benet och amputerat det. 

De faller för varandra men Hazel vill inte att något ska hända mellan de för hon vill inte lämna honom kvar med smärtan efter att hon dött. 

Såklart håller inte det och massa annat händer. 

Det som tilltalade mig väldigt mycket var först att de besökte Anne Franks museum i Amsterdam så nu måste ju jag också dit och att de srev o svensk hiphop. Bl.a Snook. 

 

Boken är ju egentligen för tonåringar men den var så välskriven och även om den handlar om cancer, död och kärlek så har huvudkaraktären ett väldigt lugnt och logiskt synsätt på allt så boken blir inte för tung. 

Ett citat som är väldigt känt från boken är 

Känner verkligen att det citatet stämmer på mig rätt väl. Kan ta år innan jag utvecklar känslor för någon men när fröt är sått så går det snabbt från: jag tycker verkligen om denna människan, till: jag älskar honom. 

 

En koncersation jag fastnade för mellan Hazel och hennes vän:

"How was it like? [...] being in love"

"Oh. It was... it was nice to spend time with someone so interesting. We were very different, and we disagreed about a lot of things, but he was always so interesting, you know? [...] He wasn't perfect or anything. He wasn't your fairytale Prince Charming or whatever"

 

Anyway. Bra bok. 300 sidor med gles trxt så det tar inte lång tid att avsluta om man inte tycker om att läsa

 

Det var riktigt jobbigt att läsa tillägget efter att dagboken abrupt tog slut och vad som hände med alla på Gårdshuset. 

Alla utom Otto Frank (Annes far) dog. Hennes mamma svalt ihjäl i Auschwitz. Peter (Annes pojkvän i Gårdshuset. Van Daam) dog 3 dagar innan befrielsen. Om han bara orkat 3 dagar till alltså. Anne och hennes syster Margot dog av tyfus i ett fångläger. Peters far, herr van Daan, blev ihjälgasad. Den enda av alla 8 som bodde där dog liksom. 

Dagboken tog slut den 1 augusti 1944. Den 4 augusti kom gestapo och tog dem. De hade blivit svikna av någon som förut hjälpte till att gömma dem. Helt sjukt. 

Efter mer än 2 år inlåsta på en sådan liten yta. Så nära befrielsen ändå. Alltså, vi snackar ändå att om de klarat sig 9 mån till på gömstället så hade alla klarat sig. 

Man blev verkligen rörd kan jag säga! Se till att läsa den om ni inte gjort det. En bit historia om en av de hemskaste tiderna i "modern" tid. Tycker verkligen att elever borde bli tvingade att läsa den i skolan. Eller iaf delar av den. 

Läste ut en till bok nu som jag fick av Paouee i födelsedagspresent. Vår lilla hemlighet handlar om en tjej som heter Antoinette som blev förgripen av sin far från det att hon var 6 år till att hon var 14, blev gravid och fick göra abort i 1950-talets Nordirland. Att göra abort i Irland är ju en rätt stor synd och hon dog nästan som följd av det.

Hennes mor visste ju såklart om detta, men gjorde ingenting åt det för hon var så kär i sin karl... Idiot.

 

Jag tyckte innehållet i boken var bra. Det väckte mycket känslor och hur fan folk kunde bete sig! När hon kom ut med att hennes far gjort henne gravid och förgripit sig på henne i 7 år fick hon skulden av ALLA! No fucking joke! De sade att eftersom hon inte sagt något tidigare måste hon ha velat att det skulle ha hänt. "Du kan ju inte blivit tvingad varje gång". What? Var verkligen folk så jävla korkade för 60 år sedan? Helt seriöst? Och det var ju inte bara en person som reagerade på det sättet i boken, utan läkare, lärare och rektorer på skolan, hennes klasskompisars föräldrar, hennes arbetsgivare. ALLA! Och hennes mor var offret för detta i allas ögon. Helt jävla rubbat!

 

Det negativa tyckte jag var hennes sätt att skriva på. Jävligt pretantiöst. Hon pratar om sig själv i vuxen ålder som en flicka som heter Toni och hennes barndoms jag var Antoinette. Så det var lite irriterande.

 

3/5. Klart läsvärda 150 sidor ändå, fast jag tror att hade det varit en annan författare som skrivit hennes historia hade det blivit bättre ;)

 

Har ptecis läst klart Geroge R.R Martins sista bok A Dance of Dragons. 1117 sidor. Tog nästan ett år, men nu har jag läst klart den!

 

Anledningen till att det tagit sån tid är inte för att den är dålig. Skitbra serie! Den sista boken var dock lite trög på sina ställen. Allt börjar förfalla och det blir jobbigt att läsa om konstant sorg och att alla karaktärer bara går ner sig. Dessutom är varje kapitel om en karaktär i boken och kapitlen slutar oftast i cliffhangers. Men sen får man inte läsa om den karaktären förrän kanske 100 sidor framf rö man ska läsa om alla andra och det gör att jag inte försvinner in i boken och tänker "en sida till, bara en till".

Det är dessutom mååånga karaktärer att hålla reda på för att inte gå in på intrigerna så man behöver tid att smälta allt också.

 

I april kommer ju 4:de säsongen ut också. Jippie!

 

Började läsa den boken igår. Har ju sett filmen typ 4 gånger och älskar den. Var helt förstörd de första gångerna och bara grät floder.

Boken är typ 230 sidor. Läste precis klart den.. Så tog lite mer än 1 dygn att läsa den. Satan vad vacker den är! Helt jävla otroligt! Tror verklgien det är en av de bästa böckerna jag någonsin läst.

"In the morning, Ifinished the book and then started immediately reading it again.

Ett utdrag från boken där Charlie förklarar sin depression. Helt fantastiskt. Och det fanns så mycket fantastiskt. Hela boken är en enda stor poem!