Lite tankar igen
Nu börjar det bli fullt däruppe och sömnproblemen kommer tillbaka så nu kanske jag måste skriva av mig lite.
Det som ligger först upp i tankarna är samtalet jag hade med Anton igår.
Det hela började med att jag skrev till honom att Alan Rickman är död och mitt hjärta är svart. Lite överdramatisk men ibland måste jag få uttrycka mig dramatiskt utan att känslan är riktigt så illa.
Anton berättade sen att han inte förstår vad nyheten är med att en kändis dör och en långdragen debatt sattes igång.
När jag sen skulle gå och lägga mig kom han in, lade sig på sängen och frågade "varför känner jag inte känslor som andra gör?" eller något liknande.
Det ena ledde till det andra men jag frågade hur han kände när han var kär eller älskade någon.
Anton som inte kan prata om sånt blev illa till mod så jag fick i princip förklara hur jag kände och hur hans känslor framstår för mig.
"När jag läser hur andra personer känner när dem är kära och hur jag själv känner är det fjärilar i magen, personen finns alltid i tankarna och för minsta lilla grej som händer i ens liv vill man dela det med personen man är kär i. Det är den personen man först tänker på att ringa och det är jobbigt att vara utan personen.
Det framstår som att du inte känner så utan kärlek för dig är bekvämlighet. Du är bekväm med mig och kanske inte har hittat någon som du känner dig lika bekväm med"
Anton kände inte alls igen sig i det första jag sade men det med bekvämlighet tyckte han lät mycket mer som hans känslor.
Han blir aldrig sur på någon, han blir aldrig ledsen. Känslor är inte bara något som inte styr honom men det verkar inte ha någon påverkan på hans beteende över huvud taget och han vet inte hur man ska bete sig när andra visar känslor.
Han vet inte vad som är socialt accepterat att göra när någon blir ledsen, arg, förväntansfull, glad etcetc.
Och att försöka förklara för honom att vanliga 27åringar HAR plockat upp dessa färdigheter men han har inte det. Trots att han har haft en flickvän på 3 år innan mig vet han inte hur han ska bete sig när någon är ledsen.
Det var iaf en stor del av samtalet vi hade igår och fastän jag har känt på mig att han inte känner kärlek som jag känner kärlek så är det ändå väldigt konstigt att höra det. Att jag är en bekvämlighet.
Men samtidigt, farfar var antagligen likadan mot farmor. Han sade aldrig att han älskade henne under 50 år av äktenskap för "han visste inte vad kärlek är och hur det ska kännas".
Han ångrade sig ju vädligt mycket när farmor sedan dött och Anton säger det till mig ibland men jag tycker fortfarande att det låter väldigt likt.
Och om de kunde vara lyckliga tillsammans så kan jag vara lycklig med Anton.
Det hade varit en annan sak om han hade varit "fjärilskär" förut och var kapabel till en sådan kärlek men han verkar inte kunnde det och jag vet att han inte skulle trivas bättre med någon annan än mig.
Det blir ändå lite okonventionellt när man hela tiden får höra hur man "bör" känna när man är kär och här sitter jag med sådana känslor men jag har de öfr en kille som aldrig känt så och troligen aldrig kommer känna så.
