Om mig och min oförmåga till gråt
Jag är verkligen så frustrerad på magen att jag vill bryta ihop och gråta ut ordentligt. Jag vill liksom ligga och snörvla, panikgråta så jag inte får luft i en halvtimme så allt blir bättre sen.
Kan jag göra det? Nej! Mina tårkanaler är typ för stolta eller något. Kan fan inte gråta i nyktert tillstånd. Senast jag grät när jag var nykter var efter majbrasan helgen när Anton hade permission och sade först att han ville flytta till Arvidsjaur (då hade han inte sagt att han ville ha med mig dit) och sen att om han kom in som jägare i Arvidsjaur så skulle han högst troligen till Mali i januari.
Då bröt jag ihop totalt i telefonen med Jonina när han åkt hem. Vart för mycket på en och samma gång.
Säga först att han ska flytta och jag visste inte hur mycket han tyckte om mig så jag visste inte om det var slutet för oss. Och jag har ju kämpat för att få ett "oss" i iaf ett halvår innan det. Egentligen ett år för det var åndå det jag ville enda sen vi började träffas.
Och sen att han skulle ut i krig också. För mig som förlorat en bästa vän och en av mina första kärlekar så tänkte jag direkt på de värsta utvägarna. Han skulle helt enkelt åka och möta sin död så skulle jag inte förlora honom för Arvidsjaur så skulle han dö ett halvår senare i krig. Så var det i mitt huvud och jag knäcktes. Dessutom hade jag gått med allt detta och försökt trycka ner känslorna när han hade permission för han var så jävla glad över att ha hittat det han ville göra och jag ville supporta det. Dessutom ville jag ha en bra helg med honom för han fick ju ändå inte så många permissioner.
Nu känner jag att jag vill bryta ihop som jag gjorde då.
Mer än 2 månader av smärta, stress, illamående och ångest har börjat ta ut sin rätt på psyket också.
Om man gråter lite brukar det kunna bli lite bättre en stund men eftersom jag är som jag är så är det uteslutet antagligen...
Kommentarer
Trackback
