Mors dag kan fara
Idag är det mors dag och alla lägger upp bilder på deras älskade mammor och blir uppvaktade. Tycker det är jättefint när man uppslattar sina föräldrar så. Skickade ett grattis till Mojsen också.
Känns inte ens lite jobbigt att inte skicka något till morsan. Väldigt skönt men samtidigt blir jag lite orolig för mitt eget välbefinnande. Känns som att det är fullt förståeligt att jag inte vill ha kvar henne i mitt liv förrän hon förändrar sig,'en attjag är såhär jäkla obrydd till henne är lite småläskigt. Skulle jag få ett telefonsamtal där de sade att hon var död vet jag inte ens om jag hade gråtit. Eller mått dåligt. Det känns för det första overkligt och för det andra så skulle inget förändras oavsett om hon var död eller inte. Låter sjukt hårt men enda sättet att vår relation skulle ändras är om hon inser och erkänner hur dåligt hon behandlat oss och hur dåligt hon mår och söker hjälp. Detta är något som jag med 90% säkerhet kan säga aldrig kommer hända och då kommer jag ändå aldrig ha någon kontakt med henne.
Sen även om hn ändrade sig skulle det ta sjukt många år innan jag kan släppa in henne på riktigt igen och inte ens då vet jag om jag skulle tycka om henne som människa.
Nu är största klossen i vår relation allt hemskt hon gjort som hon skyller ifrån sig på oss men jag vet ju också att även när vi har bra stunder så tycker jag inte om henne som person.
Skulle jag träffa någon annan med hennes positiva personlighetsdrag skulle jag ändå aldrig vilja bli vän med den personen för det är inte egenskaper som jag uppskattar hos mina nära och kära.
Ändå skickas ju många extra tankar åt henne en dag som denna men varje tanke gör mig lite arg eller ännu mer likgiltig och jag blir mer och mer säker på att jag tagit rätt beslut och att denna gång kommer hon inte kunna ta sig in i mitt liv igen så lätt som det har gått innan.
Jag har insett något hos mig själv sen i slutade prata och jag har blockat henne så hon inte kan höra av sig.
Hon har lyckats manipulera mig och spela på mina känslor som hon har gjort med Ammi även fast det inte visats på samma sätt på mig.
Hon har alltid i slutända lyckats få mig att tro att det faktiskt är mitt fel.
Jag förstår att det inte är mitt fel att hon säger och gör saker och det har jag aldrig trott. Jag förstår att det är sjukt och att det är hennes fel me hon har alltid lyckats spela på mitt självförakt och dragit det till den nivån att jag trott att jag själv är en stor bidragande faktor till hennes beteende och om jag bara kan ändra på mig lite, vara lite mer tillmötesgående så kanske vi kan ha en relation bara.
Nu när jag fått distans har jag insett att hon förtjänar inga av mina bra sidor för hon har inte tillräckligt med tålamod att vinna tillbaka mitt förtroende, utan dömer mig för att jag inte på en månad går från hat till öppna armar fulla med kärlek. Och varför är jag inte mer som henne?
Min fråga är ju mer; varför kan hon inte lära sig uppskatta mig för den jag är? Varför kan hon inte uppskatta våra olikheter och bara respektera att jag inte är lika känslostyrd som henne? Om jag ill vara en robot med henne så får hon lära sig älska den roboten, för det är hennes dotter.
Sånt går i mitt huvud på mors dag.
Kommentarer
Trackback
