I can't fecking run
Jag har alltid varit självdestruktiv när jag mår dåligt. När jag var tonåring skar jag mig, när jag slutade skära mig började jag riva upp köttsår på armarna. Mest i sömnen, men det blev något som liknar att knäcka fingrarna. Man började riva utan att tänka på vad man gjorde. Det blev en reflex.
När jag försökte sluta med det så började jag dricka jävligt mycket alkohol. Under tiden av allt detta så åt jag extremt lite.
Som sagt, jag har alltid hittat något sätt att straffa mig själv för att jag mår dåligt över saker. Jag har fuckat upp mitt liv rejält när jag var yngre.
Nu har jag inte skurit mig på 6 år och jag har inte rivit upp stora sår på 4 år. Jag har inte mått dåligt de senaste åren heller. Inte riktigt dåligt. Jag har kommit över det mesta såntdär.
Men samtidigt, har man en gång skurit sig försvinner aldrig den längtan efter att göra det igen. Man saknar adrenalinet och lugnet som kommer på samma gång. man skakar i hela kroppen av adrenalin tills man inte skakar längre och allt blir tyst och lugnt, man slutar tänka. man blir typ hög. Och det slutar man aldrig sakna. Man inser bara att konsekvenserna är värre än den njutningen.
Nu denna vecka har jag insett att jag fortfarande har ett självdestruktivt beteende när jag mår dåligt, men nu plågar jag min kropp på ett sätt som kommer bli till min fördel.
- Jag försöker hålla mig sysselsatt så blir väldigt produktiv. Baka, sticka, läsa etcetc
- Jag får städmani. jag vill ha fint runtomkring mig för att balansera ut kaoset i huvudet.
- Jag plågar min kropp genom min träning.
Den tredje punkten märkte jag som starkast i torsdags och idag. I torsdags körde jag och Anton högintensivt och jag bara fortsatte och fortsatte tills det inte gick att fortsätta längre.
Idag hade jag löpning i Grimsta på schemat. Jag hade redan innan bestämt mig att springa 2 varv i gula för jag trodde inte att det fanns en chans att jag skulle slå mitt tidigare rekord på 28.54. Vilket jag deefinitivt inte gjorde. sprang första varvet på 30.54. Riktigt dålig tid. Men jag kände av det redan från början att det skulle gå dåligt.
Sprang ett varv till och hela kroppen brändes och gjorde ont men jag bara fortsatte. Tiden blev iaf 1.02.09 så en rätt hyfsad tid ändå. Innan sommaren är slut ska jag springa på under 1 h!
När jag kom hem pratade jag med Jonina så vi ska dra till Vby sen och köra ryggpass. Båda behöver prata och båda vill träna. Blir bra eftersom jag missar träningen imorgon.
Kommentarer
Trackback
