Please end this flow of feelings
Alltså, mina känslor slutar inte svärma! De är fan överallt och jag förstår inte! Tänker folk såhär hela tiden? Hur orkar dem? Jag får damp!
Okej, lets break it down. Det här är ännu ett inlägg om kärlek så ni 3-4 läsare jag har som inte är intresserade kan ju titta bort typ nu!
Okej, Anton åkte i söndags. Smsade med honom när han var på väg. Vi har inte hörts sen dess och jag vägrar höra av mig först!
Jag har varit den drivande faktorn till kommunikation nu och jag vill ge honom lite space för att komma till rätta däruppe. Ändå blir jag ledsen över att jag inte ens kan få ett sms...
Sen kommer den irriterande, östrogendrypande delen av min hjärna fram och försöker intala mig atthan glömt mig redan eller att hans känslor har svalnat. Att det finns någon annan mycket bättre tjej däruppe som har tytt sig till honom och som han kommer börja tycka mer om och jag blir lämnad här.
Sen blir jag sur på mig själv att jag ens kan tänka i dem banorna för som jag säkert sagt förr, han är tillsammans med mig och han är en sådan som går in helhjärtat eller skiter i det.
Han sade första gången vi hade ett samtal om vår relation att han inte ville gå in i något förhastat förhållande. När han blir tillsammans med någn är det något som ska hålla. Att han är för gammal för att leka lekar.
Samtidigt kommer östrogenkossan och säger att han samtidigt sade att han inte var kär och galen i mig.
Det var ju liksom i somras innan midsommar så mycket kan förändras. Dessutom, han borde inte ha ett förhållande med någon som han vill satsa på om han inte är "kär och galen". Samtidigt som kossan säger åt mig att om han var kär och galen hade han hittat tiden att iaf skicka ett sms och säga att det är mycket och att han hör av sig så fort han kan.
Jag hatar att vara tjej ibland. Vart är min logiska och pålitliga hjärna? Den som jag grundat hela mitt liv på? Prutt!
Kommentarer
Trackback
