Fucking brain. Staaaahp
Alltså, jag är en väldigt positiv människa, men så fort jag får lite tid att tänka så kommer alla mörka tankar.
Denna gång satt ajg på tuben och lyssnade på musik.
Började tänka på när jag faktiskt fick känslor för Anton. Kom överens med mig själv att jag antagligen visste redan i början när vi började dejta. Har alltid vetat att vi haft en galen attraktion till varann och när vi började dejta kom känslorna som jag inte lade någon tyngd på. Jag blir lätt förälskad och det försvinner lika snabbt också.
Efter att vi dejtat i typ 2 månader pratade vi om ifall vi skulle satsa eller inte. Anton började prata och då sade han att han inte trodde att det skulle funka för att han inte var kär och galen.
Jag sade att jag inte visste hur jag kände men att jag visste att jag trivdes i hans sällskap och inte ville sluta träffas iaf. Han höll med.
Tiden efter var lite stelt. När man var ute visste vi inte om jag skulle sova hos honom eller åka hem. Sov alltid hemma hos honom i alla fall och vår relation ändrades inte så mycket.
I slutet av sommaren behövde jag prata med honom igen och jag berättade att ajg faktiskt tyckte om honomoch om vi fortsatte träffas skulle chansen vara stor att jag blev väldigt kär. Han sade att han inte visste hur han kände. Han tyckte om mig och ville inte sluta träffa mig men skulle han gå in i ett förhållande så måste det vara något som håller. Han är för gammal för lekar.
Jag sade att jag inte ville att något skulle förändras men jag tyckte att han hade rätt att veta vad vi håller på med och att utgången har stor chans att bli att jag står och är sårad och har ont. Och jag vet att han inte vill såra mig. Det jag ville få ut med det samtalet var bara att han skulle veta vart jag står i allt och ha det i åtanke i sitt agerande.
Vi fortsatte som vanligt, men till vintern blev allt mycket mer intensivt och det kändes som att det vart mycket mer känslor inblandat. Jag blev medbjuden till massa familjeangelägeneter och fungerade bra ihop med hans familj.
I början av februari vart vi officiellt tillsammans.
Det jag tänkte på då under tunnelbanefärden var att jag vet att han verkligen tycker om mig och att vi aldrig skulle vara officiellt tillsammans om han inte var kär i mig, men i bakhuvudet har jag bara hans röst som säger att han inte är kär och galen i mig och att han bara vande sig vid att ha mig som flickvän.
Den tanken kan få mig att gå sönder och så mår jag piss. Å andra sidan av pannkakan blir jag förbannad på mig själv för att jag ens tänker så och måste lita på mitt och Antons förhållande för annars är det ingen mening.
En del av mig har funderat på att prata om Anton ifall han är kär och galen i mig nu eftersom han inte var det förr, men jag vet att jag aldrig skulle ta upp det. Han är inte precis inbjudande att prata om känslor och jag är sjukt dålig på det.
Ibland önskar jag att någon annan kan säga allt det till honom och förklara hur jag känner så jag slipper, men det känns så jävla högstadiet också.
Dessa tankar snurrar i min skalle när jag får tänka för mycket.
Thank you, fuckbrain!
Kommentarer
Trackback
