Sad girl
Igår vart jag riktigt irriterad.
Frågade min far om jag och Anton kunde komma ut till landet nästa helg.
- Nja, Susanne och hennes kille ska ut då.
- Okej men det finns typ 5 sovrum. Kan vi inte vara där alla 6?
- Jag ska prata med Mojsen.
Vi lade på och så ringde han när jag var på gymmet. Visste redan när vi lade på tidigare att vi inte skulle få komma ut så jag ville inte svara. Fick ett sms där han sade att vi borde komma ut någon annan helg istället.
Men det är inte precis som att pappa någonsin frågar om vi vill komma ut eller om vi vill umgås. Ingenting.
Vår kontakt består av en genomgång av veckan varje torsdag på 2 min och sen träffas vi när någon fyller år. Seriöst?
Och så får man höra att Antons mamma är så glad att vi vill komma ut till hennes landställe att hon blir nervös och för min pappa är det världens belastning när hans döttrar vill umgås.
Då börjar jag direkt undra om det är mig det är fel på. Jag har ingen kontakt med morsan för vi bråkar hela tiden och är det mitt fel att hon blir så förbannad? Är jag en så jobbig människa att älska så att det är värt att ta avstånd från mig?
Sen blir jag förbannad för att han får mig att tänka att det är mig det är fel på för oavsett så försöker jag hela tiden vara en bra människa och jag tycker inte jag förtjänar att bli utstött av min egen far. Det gör sjukt ont eftersom jag alltid varit pappas flicka och han har verkligen varit min hjälte hela tiden. Jag förtränger alla tankar om att han nästan aldrig hjälper mig när jag ber om det. Eller att varje gång han faktiskt frågar om vi ska umgås så är det för att Mojsen är upptagen på annat håll.
Kommentarer
Trackback
