Bra jävla uppdatering!
Skyller på att jag har varit uttråkad och haft massa tid att tänka idag.
Senaste tanken var på att min mage blivit sämre de senaste veckorna igen. Ont mycket trots bra mat och omeprazol.
Sen började jag tänka efter om det fanns något som stressat upp mig sista tiden eller något och kom på massa anledningar.
På vardagen flyter ju allt på rätt bra, som vanligt liksom. Jobb, träning. Det enda jag hinner med.
Sen är det ju helgerna. Den 8 mars är det födelsedagsfest hos mig. Den 26 fyller morfar år, 27 fyller jag år, 28 fyller Anna år och den 1 fyller farfar 80!! Out of the blue har min morfar, som jag knappt har någon kontakt med, bestämt sig för att komma till Stockholm och hälsa på. Vilket kommer att äga rum fredagen den 28. Jag ska träna och såt också så jag är inte hemma förrän 17.30 någon gång så måste fixa mat och fika i förväg.
Jag och Anna har bestämt oss att renovera vardagsrummet och det måste vara klart då. Målning, inköp av nytt möblemang, slänga ut det gamla etc. Plus att lägeheten ska hinna städas, presenter ska inhandlas till morfar, Anna och farfar.
På lördagen ska vi till Arboga och fira farfar. Jag och Ammi ska hålla tal så måste skriva vad jag ska säga.
Anton fyller år den 20 mars och han är då på GMU. Han åker den 17 mars. Därför vill jag ju spendera så mycket tid som möjligt med honom inna han åker och det blir ju också bara på helgerna som man har tid.
Jag har ingen aning vad jag ska köpa till Anton för han är skitsvår.
Dessutom har han en tvillingbror som jag tänkte fixa något litet åt. Speciellt om jag ska fira honom med hans familj.
Det är mycket på jobbet att tänka på också som är svårt att koppla bort.
Hela situationen med att jag inte vet om morsan får för sig att följa med morfar och Inger hem till mig stressar också upp mig.
Vi har ju inte haft kontakt sen november då jag sade att om hon vill ha mig i sitt liv får hon acceptera mig för den jag är och inte den hon vill att jag ska vara. Följer hon med blir det säkert drama.
Är stressad för att det kommer säkert bli då min familj får träffa Anton for the first time. Vet inte varför det är uppstressande. Tror att det som stressar är att om han inte vill så kommer jag bli tveksam på hela vår grej.
Blää. Men om man ska försöka se det positivt då är väl att det finns någn kroppsdel som förstår och säger ifrån när det blir för mycket, för gudarna ska veta att min hjärna vägrar säga ifrån :p jag och mina känslor har nog något som mer kan kallas en bekantskap än en vänskap och en förståelse :p någon gång ibland svindlar en känsla förbi så snabbt att man undrar om den verkligen var där :p haha
Kommentarer
Trackback
