Anton Sydfors
När jag var 14 hände något hemskt som har format stora delar av mitt liv. Min bästa väns hjärta stannade på fotbollsplanen under en av hans träningar. Han hade problem med hjärtat enda sen födseln. Jag kommer verkligen ihåg allt som att det hände igår, fast nu är allt mindre smärtsamt.
Det sista samtalet jag hade med honom var att han hade kommit hem från läkaren och sade att när han har växt klart skulle han vara 1.85m. (Han var väldigt kort, ett huvud kortare än mig). Vi pratade en stund innan han sade att han skulle till fotbollen men ringer sen. Han ringde aldrig tillbaka..
Dagen efter fick jag massa skit från far min för det hade kommit fram att jag skolkat från skolan. När han skällde ut mig ringde Alex så jag svarade. Han frågade om jag hunnit läsa tidningen idag. Jag sade att jag aldrig läser tidningen och han lyckades trycka fram att Anton dött. Jag tappade andan och kunde inte svara. Jag bara satt där med telefonen i handen.
Pappa skrek att hag skulle lägga på när han pratar med mig. Jag sade att jag måste gå och lade på luren.
Efter att pappa skrikit lite till märkte han nog att jag såg konstig ut. Jag var inte riktigt närvarande så han frågade vad det var. Jag berättade a matter of fact att Anton var död. Han frågade vem som ringde och jag sade Alex. Han sade till mig att ringa upp igen så jag ringde Alex men vi satt mest tysta på telefonen.
Sen minns jag inte riktigt vad som hände men jag låg ner i min säng och tittade in i väggen. Pappa ville att jag skulle gå till skola men jag svarade inte och jag rörde mig inte.
Efter kanske 2 dagar i det stadiet tvingade pappa upp mig för att äta. Och så gick det en vecka innan jag började gå till skolan igen men jag pratade inte mer, jag åt inte, jag grät knappt, började göra mig illa och var allmänt borta. I 5 månader.
Pappa tvingade mig till terapi, vilket inte alls hjälpte. Pappa hämtade och lämnade mig och var med på de samtalen som krävdes en förälder. Min mor var aldrig närvarande.
Jag har pappa att tacka att jag inte blev torsk på anti depressivt också. Det ville terapeften trycka i mig. Svaret på alla lösningar.
Efter de första 5 månaderna började nog cocken släppa och jag kunde örja hantera situationen så jag började prata igen. Mina första ord var på terapin.
- jag vill göra ett IQ-test. Sagt och gjort. Jag var strax över medel. Sen var jag antagligen "botad" och terapeften kunde klappa sig på axeln och mina föräldrar andades ut. Inte jag. Men jag lekte med. Fck upp kontakten med mina vänner igen. Skaffade en pojkvän. Träffade min första stora kärlek till slut. Men det tog ett halvår till innan jag fattade vad han betydde.
Och den första killen jaghade efter Anton varade i knappt 2 månader. Slutade väldigt abrupt när jag var med och tittade på en av hans bandymatcher och han föll ihop på planen. Hans mamma skjutsade hem mig och kille åkte ambulans till sjukhuset. Hans pappa ringde och berättade att hans hjärta stannat i ambulansen men de fick igång det igen.
Det vart för mycket för mig och jag drog mig därifrån.
Nu är det 9 år sedan han dog. Tiden går och jag har aldrig mått så bra i mitt liv som i denna stund.
En sak som jag är oerhört lycklg över från denna skitsituation är att jag lovade mig själv att om jag glömmer det mesta med Anton så kan jag överleva men inte o jag glömmer hur underbart skratt han hade. Och vet ni vad? Jag kan fortfarande höra det ibland. När jag tänker på något roligt hör jag fortfarande hans skratt. Jag kommer fortfarande ihåg hans röst och jag vet precis hur han såg ut. Kan fortfarande komma ihåg hur det kändes är han tittade på mig med sina otrolig vackra ögon. Det för mig är miraklet som jag behöver.
Han går inte på denna jord mer men han lever alltid inom mig. Så länge jag minns. Och jag minns. Efter 9 år minns jag fortfarande det mesta.
Det mest otroliga jag var med pm inom detta ämne var typ 2 år efter Antons död. Jag kollade runt bland massa bilder på mammas dator och hittade en video så jag kollade vad det var.
Det var Anton! Och en anna kompis som skrattade och höll på med en tändare. Jag bröt ihop totalt av lycka och sorg. Helt sjukt.
Jag hittade även en kärleksdikt han hade skrivit åt mig och då brast det helt. Denna gång återhämtade jag mig i allafall snabbt.
Meningen med detta inlägg är väl att få folk att förstå att hur hopplöst det än är så kommer det något bättre om man orkar hålla ut! Om man kan säga att "jag förtjänar bättre än det här" och jobbar för sin egen hälsa så får man det bättre. Och uteslut aldrig folk som försöker hjälpa ch finnas där för dig. De kommer aldrig ge upp. Det borde inte du heller.
Min favoritmening som jag har intatuerat på armen är "för min lyckas skull". För MIN lyckas skull. Allt du gör borde i slutänden handla om ifall det gör dig lycklig, inte bara andra. Och att sätta din egen lycka i centrum betyder inte att du är egoistisk eller inte värdesätter andra människor. Du kan sätta din egen lycka i centrum utan att göra andra olyckliga. Snarare tvärtom. Lycka smittar oftast av sig. Är du en lycklig människa kan di sprida glädje. Även o det bara räcker för en liten stund.
Du är det viktigaste! Alltid!
Kommentarer
ammi
<3
Trackback
