Your worst enemy
Det är konstigt hur snabbt det kan gå från att man är på bra humör, vanligt humör, till att man är totalt självhatisk.
Jag behövde ungefär 15 min av vaken tid i sängen innan hjärnan började snurra.
Började med att kompisar som jag velat träffa ställer in för att de mår dåligt, är sjuka eller inte har tid. Alla är bra anledningar och jag klandrar ingen. Sen började jag tänka på andra vänner som jag värderar högt som inte hört av sig på länge. Och sen de vännerna när det känns som att det bara är jag som alltid hör av mig till. Och de verkar jätteglada över att prata med mig och jag vet själv hur snabbt tiden går när man har mycket att göra och att man glömmer bort sig ibland och kanske inte alls tycker att det gått särskilt lång tid.
Även fast jag vet att allt detta är den logiska förklaringen så börjar hjärnan vrida och vända det emot mig så helt plötsligt sitter man där och har ävertalat sig själv att dessa vänner undviker mig för de har fattat vilken rutten människa man egentligen är. De har börjat få upp ögonen för allt det som jag ser. Alla misstag, alla hemska tankar, allt som gör mig till mig.
Sen vet jag att skulle någon av mina vänner gjort misstagen jag gjort skulle jag aldrig se ner på dem eller döma de som hemska personer. Och alla mer eller mindre känner såhär. Utom roboten Anton som aldrig tänker såhär. Vilket kanske färgar mig mycket för då tror jag att dessa tankar är mer ovanliga än vad de faktiskt kanske är. Och jag väljer aldrig att seriöst sätta mig ner och prata om detta med någon. Jag skojar bort det. Tar upp det som ett skämt och då förstår sig nog inte folk på att det faktiskt är ett problem.
Och det är för övrigt hur jag pratar om alla mina problem. Jag skämtar bort dem. För om folk inte ser att saker kan såra mig så kan de inte använda det emot mig. Antagligen för att jag är uppvixen så med en förälder som alltid använde ens svagheter emot en om hon fick nys på dem.
Men iaf. Nu ligger jag här och tänker att folk egentligen inte orkar med mig som vän. Att Anton bara är med mig för det är bättre än ingen alls. Och så kan jag få så sjukt banala tankar som att Anton blev tillsammans med mig när han ledsnat på WoW och Diablo. Nu när WoW är kul igen är jag mest ett irritationsobjekt. Någon som kräver mer av hans tid än han vill ge. Och då känner inte jag mig som en awesome flickvän som kräver den tiden för jag bara vill kramas, umgås och skratta.
Jag känner mig helt enkelt som ett irritationsobjekt för hela min omgivning.
Och som jag skrivit vet jag att dessa tankar är totalt ologiska men det känns ändå som att de personerna jag lär känna på djupet kommer avsky mig så om jag trycker bort dem först Så slipper jag bli sårad.
Jag är en idiot!
Kommentarer
Trackback
