Tankar om kurator
Nu känns det som att jag har smält tanken lite att gå till kurator igen.
Anledningen till att jag inte "velat" gå till en nu är för att jag unte riktigt tycker att jag har problem längre.
Förut var det så klart vad jag hade problem med. Det var relationen med morsan och all misshandel där, det var en pappa som blundade för det och som jag aldrig kunde nå upp till förhoppningarna om vem jag borde cara och vad jag borde prestera. Det var Anton som dött och en annan pijkvän vars hjärta stannade i ambulansen, det var en pijkvän sim var min räddare från allt det som sakta slutade älska mig och sen inte ens tycka om mig som människa. Det var pressen att klara skolan och mitt yrke.
Jag hade helt enkelt mycket stora saker som hände och hade hänt som jag inte kom över.
Nu har jag ju en pojkvän jag älskar över allt annat, systrar som alltid stöttar, en bra relation med pappa och jobbar på en relation med mamma där hon faktiskt ändrat sig mycket till det positiva. Jag har gått igenom sorgen med Anton och killen efter han, jag har gått igenom sorgen av att förkora mig farmor, min bästa vän.
Nu är problemen mer diffusa för nu är det jag sin skapar de. Logiska Renée som aldrig låter känslorna ta över förnuftet. Det är precis det jag gör.
Jag tror att det jag mest kommer behöva och vilja prata om är de otroligt höga kraven jag har på mig själv och alltid haft. Hur jag ska kunna titta på mina accomplishments och känna stolthet.
Typ att jag blev svetsare, jag blev lärare, jag flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet och har klarat mig bra själv. Jag har körkort, vänner, pojkvän, fortfarande min familj kvar och är omtyckt av Antons familj. Jag tränar som ett as och får små förändringar utseendemässigt och vad jag orkar på gymmet.
Det enda jag ser dock är misslyckanden. Jag tycker inte jag är en bra svetsare, en tillräckligt bra lärare, jag förstår inte varför jag har vänner eller pojkvän ich mina prestationer på gymmet går för långsamt.
Sen stressar jag upp mig för att jag inte duger i någons ögon.
Och så blir jag frustrerad för jag vet att det bara är en dum känsla och långt ifrån sanningen.
Men nu när jag hunnit landa i att jag ska gå och prata med någon ser jag fram emot det och tycker det ska bli otroligt skönt att prata ut om allt detta som jag egentligen inte vågar gå in på på djupet med mina nära och kära.
Kommentarer
Trackback
