Confused
Alltså, jag är så förvirrad och ledsen.
Ska väl börja från början och den början är att jag i tisdags kväll skrev till Anton och tjatade om att skicka in cvt till Försvaret och ursäktade mig för att jag tjatade men att hans beslut faktiskt påverkar mig lika mycket om jag måste flytta och hitta jobb där. Och om han har svårt att söka för att det inte är vad han vilel så ville jag att han börjar öppna upp och prata med mig om vad han vill.
Fick till slut fram att han vill jobba inom Försvaret, i Stockholm eller utanför (så börja kolla och söka då, ditt ägg) och att det skulle vara kul att flytta ihop. Thanks!
Så jag skrev tillbaka att han måste börja släppa in mig mer i sin skalle med vad han tänker och känner.
Fick då ett sms där han frågade varför vi inte pratar om oss. Det ena ledde till det andra men summan var väl att jag förklarade hur svårt jag har att prata om saker som väcker känslor och om han vill att vi ska prata mer om oss så kanske han ska ta upp ämnet. Men han tyckte väl att det var lite läskigt så jag ställde frågan vart han såg sig själv om 5 år.
Svaret blev då att han var i ett stadigt förhållande där de hade samma mål och värderingar och stod varandra nära (han skrev vi). Vi är jävligt lätt att tolka olika i det smset. Det var inte vårat förhållande. Det var inte med mig han såg allt. Det var ETT förhållande. Och nu överanalyserar jag säkert men det är iaf väldigt lättolkat åt massa håll.
Jag frågade om han inte tyckte vi hade det nu och svaret blev kort och koncist:
Nej, det har vi inte
Så jag behövde be honom att utveckla svaret där han skrev att han trivs med mig men vi måste jobba på att lära känna varandra.
Så nu tänker jag så du känner inte mig? Du vet inte vem jag är fastän vi har känt varann i 4 år och ändå hållt på i 1,5 år framoch tillbaka.
Jag svarade inte för jag försökte tänka ut något passande svar.
Till slut frågade han vad jag tyckte och jag skrev typ:
Jag älskar dig. Jag trivs med dig. Jag ser mig själv med dig om 5 år men det stämmer kanske att vi måste lära känna varann bättre. Du är svår att lära känna och jag kan inte alltid ställa exakta frågor för att få ett ja eller nejsvar och gissa mig till djupet. Exempel att jag måste be dig utveckla ett jävligt känsloväckande svar. (Tycker inte man svarar 'nej vi känner inte varann' utan att utveckla. Det är elakt)
Jag fick iaf inget svar (mind you att nu är det ons mitt på dagen) och till slut runt 14 smsar jag och frågar om hans avsaknad av svar berodde på mycket jobb eller att han inte ville svara.
Fick som svar ca 15.45 att det var både och.
Därefter följde en väldigt konstig kväll.
Jag var hemma hos Anton och lagade mat för vi skulle träna och han skulle inte hinna allt.
Han kommer hem, äter, sitter på andra soffan, skojar och pratar som att inget har hänt men jag får ingen hejpuss som jag brukar få.
Vi åker till träningen och han håller mig inte i handen eller har pussat på mig. Vi drar igenom spinningklassen och han fortsätter prata och skoja.
Inte förrän vi är hemma och ska duscha vid 20 ca får jag första pussen. Sen efter det är han mer mysig än han brukar vara och jag mår bara piss.
Idag, runt 15 skriver jag något i stil med ett till exempel på när det är bra att veta vad du känner är när jag faktiskt öppnat upp mig. Eller iaf få ett svar.
Varför är det viktigt för dig att få svar från mig när du öppnat dig men jag har inte samma rätt till det?
Han tycker då inte att jag ställer frågan om vad han tänker ofta alls.
Jag svarar då jag frågar vad du tänker ofta men jag får alltid svaret ingenting eller basket.
Han tyckte det var annorlunda och jag fattar inte alls vad som är annorlunda och hur ska jag kunna veta när jag borde ställa frågan om jag ska få något annat svar? Ska jag återigen gissa mig till något? För det verkar ju inte funka. Då är det bara basket.
Han ville iaf att jag ska fråga exakt vad jag vill veta så ska han svara så bra som möjligt.
Jag sade väl isåfall att detsamma gällde han.
Han tycker inte jag har något problem att öpnna mig.
Men jag sade att han sagt att han inte känner mig och att vi måste komma närmare varann.
Det höll han med om.
Jag frågade hur han ville lösa det för jag tycker att det är samma sak. (Om jag är bra på att öppna upp mig, hur kan han säga att han inte känner mig?)
Han tyckte då att båda ska bli bättre på att fråga mer vad den andra känner och tycker.
Lät väl bra kunde jag tycka.
Men sen kom mina hjärnspöken som jag inte tycker är far fetched så jag ställde frågan:
Hur kan du veta att du älskar mig om du inte känner mig?
Fick då svaret att han går på känsla
Det kan jag säga sårade mig.
Svarade då att en gång sade du att jag kan ta dig för givet men hur ska jag göra det om du inte känner mig? Du kanske inser att du inte älskar mig när du 'lär känna mig'
Hans svar: jag är inte orolig för det.
Mitt svar: det är jag...
Alltså, inte precis en konversation man vill ha med personen man älskar och som jag tycker stt jag känner väldigt bra trots att han har svårt att öppna upp sig när man själv sitter och har dåligt självförtroende och avskyr sig själv.
Jag har ändå trott att han om någon känner mig och älskar mig för den jag är men nu känns det mer som han älskar mig för hur jag får honom att känna om sig själv eller för att han trivs med mig.
Det blir liksom ännu jobbigare att öppna upp så han kan lära känna mig bättre för jag går bara runt och är uppriktigt skräckslagen att han kommer inse att han inte älskar mig.
Och hur älskar man någon man inte känner? Jag förstår verkligen inte det.
Kommentarer
Trackback
