Allt är mitt fel?
Jag skickade sms imorse till ANton som han inte svarade på och då tänkte jag att han säkert var upptagen med att städa så jag skickade ett sms där jag frågade om han blivit kvävd av dammråttorna. Fortfarande inget svar. På typ 4,5 h. Egentligen brukar jag inte bry mig men nu vet jag ju att han är ledig idag och han har då haft tid att iaf skicka ett sms så min första tanke är att han är skitförbannad på mig av någon anledning som jag inte skulle veta om.
Kom på att det är alltid min första tanke, även med vänner som tar för lång tid att höra av sig på. De är förbannade på mig för något jag har gjort och vill inte prata med mig. Så fort man fått den tanken i huvudet så bara imploderar den och jag mår skitkasst. Så nu har jag gått runt sen kvart i ett och varit rädd att Anton varit sur på mig och jag drar mig från att ringa för jag har skickat 3 sms som han inte svarat på och han kanske bara vill ha tid för sig själv och är han sur så vill jag inte att det blir så att han skulle lägga på i örat på mig och jag sitter fast på jobbet.
Ni hör ju, worst case hela tiden. Anton är nog inte den killen som går runt och är sur på mig bakom min rygg. Hallå, Anton är inte ens den personen som blir sur. Punkt.
Lugnade inte ner mig förns nyss då jag ringde och han svarade. Han lät iaf inte sur på rösten och vi ska fortfarande umgås hela helgen så jag kan inte ha tabbat mig såå stort.
Dessutom vet jag inte vad jag skulle ha gjort fel och allt var superbra imorse innan jag drog till jobbet.
Tror den känslan är en såndär känsla som man aldrig riktigt blir av med. Med mig och morsan så har ju allt som hänt hemma alltid varit mitt fel. Jag fick skulden för allt. Fan, jag fick en utskällning på en halvtimme som slutade med att jag blev utkastad på gatan för att morsan inte hittade hårborsten som jag då hade slarvat bort tyckte hon. Problemet var bara att ajg var i min tonårsfas då jag ville ha rufsigt hår och hade inte borstat det på ett halvår...
Sånt ligger iaf fortfarande kvar hos mig. Jag behöver itne ha gjort något men jag är van att få skulden så jag är alltid rädd att folk ska vara sura på mig utan att jag vet.
Tror det också är anledningen till att jag aldrig faktiskt är sur på någon utan att berätta vad som stör mig. Jag blir sällan sur och är det småsaker som i hemmet med Anna och jag tycker att hon borde diskat eller gått ut med soporna så orkar jag inte ta upp det för jag är irriterad i 10 minuter och sen löser jag antingen problemet själv eller går därifrån. Men om man faktiskt har ett problem som måste lösas, exempel om ens partner pratar med någon på ett sätt man inte tycker om (som min första pojkvän som sade "jag älskar dig" till sina tjejkompisar) sådana problem måste ju lösas asap för det är inte en engångsförteelse och det kommer fortsätta göra ont.
Hatar de där tjejgrejorna när de blir sura och säger att killen måste ta reda på själv vad han gjort för att få henne förbannad. Det är väl bara att säga vad det är så kan man jobba och reda ut problemet?
Kommentarer
Trackback
