Konsekvenstänkande noll
Jag tycker aldrig att man ska diagnostisera någon som inte lider av problemen. Vet ju t.ex att folk med ADHD är jätteglada över diagnosen och har fått mycket hjälp av den med medicinering, terapi eller bara vetskapen att man inte är dum i huvudet. Jag vet också många som har diagnosen och skyller alla sina misstag på den.
På min arbetsklass skojar alltid mina närmsta kollegor att jag måste ha någon lätt form av ADHD för min dåliga koncentration, min höga energi som jag måste få utlopp för på gymmet eller att jag hela tiden håller på med händerna etc.
Jag vill inte säga att jag har ADHD. Det tror jag inte och har jag det är det inte tillräckligt illa för att jag inte ska klara av min vardag. Min pappa berättade dock att jag blev testad för ADHD/ADD när jag var väldigt deprimerad som ungdom och jag var ett gränsfall. Dessutom lider ju morsan av ADHD och sånt går i familjen har jag hört.
Jag vet att jag inte har någon balans när det gäller min energi. Antingen är jag duracellkaninen som i princip skakar av energi eller så är jag helt sänkt och ill bara sova. Det har ju blivit mycket bättre i.o.m all min träning. Håller mig mer balanserad och jag sover bättre på nätterna.
Jag har själv kommit på att jag har/har haft extremt dåligt konsekventtänkande. Jag gör saker på impuls som känns roligt för stunden men som jag egentligen inte alltid vill göra. I längden liksom. Har haft jätteproblem med den grejen i min uppväxt och har gjort om samma misstag flera gånger och anklagat mig själv för att jag aldrig lär mig. Det blir tusen gånger värre när jag är full. Nu dricker jag inte så mycket och när jag dricker blir jag sällan så jättefull så det har ju också hjälpt mot den grejen. Dessutom är jag en gladare perso och har börjat inse mer och mer att jag kanske inte är värd all skit jag utsätter mig förr. Förut var det ju den där onda cirkeln att jag mådde dåligt över misstag jag gjort, tyckte inte jag förtjänade något bra och eftersom jag inte förtjänade något bra tog jag avstånd till det och begick ännu fler misstag.
Nu är jag på den nivån då jag kan titta tillbaka på misstag, tycka att jag var riktigt dum i huvudet och ibland elak men att det är en upplevelse och att jag förtjänar bättre än att trycka ner mig själv. Om jag försöker vara mitt bästa kan jag vara en lika bra person som vem som helst där ute och alltså förtjäna att få det jag strävar efter.
Positivt tankesätt gör en till en lyckligare människa. Lycka är en inställning, inte händelser.
Nu måste jag ju säga att jag tror varken jag eller mina kollegor är väldigt pålästa om ADHD och jag snackar säkert goja i det mesta, men detta är typ den informationen jag fått tag på och som jag har fått sagt till mig.
Min poäng är iaf att jag tror alla människor har någon form av diagnos om man vill se det så också men om det inte ställer till med problem så ska man inte atälla diagnoser eller leta efter dem. Se dem istället som karaktärsdrag.
Jag har alla dessa "karaktärsdrag" som påminner om en människa med ADHD, men jag tycker aldrig att det varit ett problem. Okej, jag har många projekt igång, svårt att avsluta den, måste konstant hålla på med händerna, kräver mycket rörelse, kan inte lyssna när folk pratar för länge, blir lätt uttråkad ochmåste ha människor runt omkring mig nästan jämnt, obalanserad i energin, dålig på att alltid se konsekvenser, speciellt när jag blir på ett impulsivt humör eller blir intvingad i situationer då jag måste agera impulsivt, tusen tankar i skallen samtidigt etcetc. Listan är lång men alla dessa saker är ju saker som gör mig till den jag är och jag har lärt mig hantera det och göra det bästa av det. Istället är jag driven, kan få saker gjorda m.m.
Kommentarer
Trackback
